I helgen träffade jag släkten på min fars sida. Alla var samlade för att fira farmodern min som nu nått hela 85 års ålder. Min farmor är en riktigt bra farmor. Hon har fostrat 4 härliga ungar, arbetat som sjuksyster och drivit upp blommor som hon sedan vunnit pris för. Självklart har hon gjort mer i sitt liv men detta är det som utmärker min farmor.

Eftersom vi i hela mitt liv bott så långt ifrån varandra så har vi inte träffats jätte ofta. Det är synd tycker jag. När vi väl träffats så har vi pratat om allt möjligt och tagit igen tiden på bästa sätt. Ja denna helg tog vi igen tiden genom att fira 85 års dagen. Det är härligt att fira. Att få ge en människa uppmärksamhet och få den att känna sig sedd.

Har har ni min farmor. Tyvärr fick jag bara ett kort där hennes nacke syns. Jag måste ändå säga att jag älskar bilden. Min Farmor sitter och tittar på sitt Barn-barns-barn. Vackert.

Detta är min Farfar, mannen i min farmors liv. Han går alltid och gnolar för sig själv i sin egen värld.

Här ovanför ser ni min far (som för övrigt är en kopia av Farfar). Jag kände bara att jag var tvungen att visa denna bild så ni fick se likheten. De är ju för söta.

Lilla Malva var också i fokus denna dag. Farmor fick dela med sig lite av sin dag eftersom det var så många som aldrig träffat den lilla. Synd var det för pappas ena bror Linné som inte kunde komma i närheten av mini-Henrikson. Så fort de fick ögonkontakt började underläppen darra.

Nu härmar jag min syster. Hon skrev nämligen på Instagram “Det sägs att släkten är värst, men inte min”. Detta håller jag med om till fullo. Min släkt är bäst.