Det är inte klokt vad tiden går fort. För precis ett år sedan fick jag se dig, min lilla mini-Henrikson, för första gången. Jag kommer ihåg att jag utbrast “Är det här verkligen på riktigt”!

Det var så förlossningen slutade. Jag var så lycklig och det kändes så overkligt att jag fått gåvan att uppfostra en liten prinsessa. Jag kommer inte ihåg jätte mycket av förlossningen för att vara ärlig. Bara de viktigaste delarna. Jag var ganska hög av lustgasen vilket med all säkerhet är den största boven till mina minnesluckor, haha!

Jag vet att vattnet gick klockan tio på kvällen. Jag hade precis lagt mig och så hördes ett “tjong”. Det var hinnan som sprack och ut forsade vattnet som om jag kissat på mig. Jag ringde till förlossningen som sa att vi kunde komma in direkt. Innan vi for åt vi lite mat. Vem visste när vi kunde få något i magen härnäst? När vi satt i bilen kom värkarna med 14 minuters mellanrum. De hade inte kommit igång riktig än vilket var väldigt skönt. Det tar ändå 45 minuter att åka från Piteå till Sunderbyn. När vi skymtade sjukhuset kunde vi se ett stort fint norrsken ligga som ett glimmande tak över sjukhuset. Detta är ett av mina starkaste minnen. Jag kände mig så lugn när jag fick se det. Det kändes som ett tecken att allt skulle gå bra.

När vi kom in till ett av förlossningens undersökningsrum fick vi konstaterat det vi redan visste. Värkarna hade inte kommit igång än! Vi fick antingen åka hem igen eller ta in på sjukhusets hotell. Vi valde att betala några extra slantar för att få vara på tryggt avstånd från förlossningen. Jag vet att de nästkommande timmarna var en pärs. Jag kommer inte ihåg smärtan men jag vet att det inte var lätt. Stackars mannen min som fick ligga och lyssna på mitt kvidande! Jag orkade hålla ut till klockan två på natten och sedan var det mars iväg till förlossningen igen. Där fick jag veta att jag var öppen 4 cm och då blev vi inlagda på en förlossningssal.

Jo, nog var jag ganska sliten. Smärta + noll sömn är ingen bra kombination. Ändå kände jag mig väldigt stark. Speciellt när jag fått epiduralen. Då gick allt lätt som en plätt. Nästan lite för lätt faktiskt för efter ett tag fick de sätta in värkstimulerande dropp. Efter det, ja då fick jag återigen veta att jag levde. Ajaj!

Vi tyckte verkligen om vår barnmorska. Tyvärr fick hon inte uppleva födelsen av mini-Henrikson. Hennes skift slutade bara några timmar innan sista krystvärken. Istället var det “Virvelvinden” som fick pusha mig igenom det sista. Först var jag väldigt skeptiskt till denna person men jag tycket om henne mer och mer för varje minut. Utan henne hade jag fått ligga i födsloställning säkert ett par timmar till. Jag blev också väldigt glad när hon utbrast “Du måste ha gjort det här FLERA gånger förut. Är du säker på att det är första gången”! Med hjälp av dessa ord samlade jag mina sista krafter och klockan 8,31 titta en liten tjej ut! Vilket ögonblick. Jag hade fullt med folk runtomkring mig.Trots detta och allt vad de gjorde med mig så hade jag bara ögon för det lilla knytet i min famn. Vilken lycka!

Nog var jag ganska trött efter. Inte nog med att det var tufft med förlossningen. Efteråt fick jag sådan huvudvärk och allt sköterskorna sa var att jag skulle dricka coca-cola! Vilket skäm! Jag fattade ingenting men gjorde, snäll som jag är, som de sa. Efteråt fick jag veta att jag hade spinal huvudvärk! Har aldrig varit med om något liknande. Jag kunde bara ligga ned eftersom huvudet exploderade när jag reste mig. Jag hade hellre fött flera gånger än att få den där huvudvärken.

MEN! Jag ska inte klaga. Jag fick ju världens bästa skatt att ta hand om!