Kommer ni ihåg detta inlägget?

Idag har jag varit på det där härliga stället där en främmande människa rotar i ens mun. Jo precis, jag har varit hos tandläkaren. När jag satte mig i tandläkarstolen så var jag ganska övertygad om att jag skulle ha ett eller flera hål  eftersom jag slarvat ganska med tandborstningen sedan Malva kom. Efter photoshooten av mina tänder så konstaterades det att alla mina fina vita var friska. Alla förutom den där visdomstanden som inte ens vuxit fram ur sin lilla håla. På röntgenplåten kunde man se att den var alldeles grå. Tandhygienisten sa “du har karies”. Hur har jag kunnat få hål i en tand som inte är synlig. Det är verkligen maximal otur. Jag ser inte fram emot det som väntar. Det kommer bli både dyrt och smärtsamt. Det är då tur att jag inte har tandläkarskräck.

Efter fem månader så är äntligen den där sketans tanden ute! Jag måste säga att det var värre än jag trodde. Det tyckte i alla fall kroppen. Jag var väldigt lugn men kroppen, ja den levde ett eget liv. När jag låg där kände jag hur det började pärla sig på kroppen. Jag blev så varm så det rann om mig. Antagligen för att jag spände mig. Efteråt fick jag stanna i ett vilorum ett tag eftersom jag kände mig lite snurrig efteråt.

Nu har jag ganska mycket ont. Det är inte så konstigt eftersom de fick ta bort ganska mycket av benet för att få ut den lilla rackaren. Hoppas, hoppas att det går fort för kroppen att läka efter operationen. Just nu får mannen min ta hand om lillan eftersom jag har så ont och är så trött. Förhoppningsvis mår jag bättre imorgon och kan leka med mini-Henrikson som vanligt!

Kram!