I början av veckan började jag tänka på den alldeles för stora frågan “Vem är jag”? Nej, jag har inte en identitetskris. Jo, nog är det än det en lite för stor fråga för att besvara på bara sådär. När jag tänkte på det först dök det upp ord som mamma, fru, dotter, musiker och sångpedagog. Inte sådär jätte djupt och ganska självklara benämningar på vem jag är. Senare i veckan har jag tänkt lite mer på det och kommit fram till att dessa ord är en “förenkling” av vem jag är. Den jag är idag beror på människor och händelser som har format mig under min uppväxt.

Jag är uppvuxen med min mamma, pappa och syster i en stad som heter Vänersborg. Min familj älskade mig och jag älskade dem. Jag hade inte kunnat ha en bättre barndom. Även fast jag hade en trygg uppväxt så var jag hela tiden väldigt orolig. Under låg- och mellanstadiet hade jag väldigt ont i magen hela tiden. När mina föräldrar skulle lämna mig i skolan klängde jag mig fast i deras kläder och grät. Jag klarade knappt av att vara i skolan. Jag kunde inte ens sova över hos min bästa kompis M.

Under högstadiet och gymnasiet var jag inte orolig på det sätt som jag var under låg- och mellanstadiet. Jag fick istället problem med panikångest. Jag minns att jag någon gång fick åka in till akuten för att jag inte fick stopp på det själv. Jag satt och hyperventilerade, ingen fick kontakt med mig och jag kunde inte prata eller röra mig för att kroppen stängt av. Anledningen till att jag mådde dåligt berodde på stress och saker som hänt tidigare i livet som nu kom upp till ytan. Jo, nog har min familj varit med om mycket men det går jag inte djupare in på här. Under denna tid var det människor som omedvetet hjälpte mig genom att uppmuntra mig och min sång. De två personer som jag främst tänker på var musiklärare under tiden jag gick på Huvudnässkolan.  Dessa personer och sången hjälpte mig att komma igenom allt jobbigt.

Haha ojdå. Det blev visst ett litet ledsamt inlägg om min uppväxt. Jag kan lova att jag hade mer ljusglimtar än deppigheter när jag var liten. Men mina minnen från dessa jobbiga perioder är så starka. Jag hade kunnat vara bitter på grund av detta men istället är jag på något sätt tacksam för det. De händelser som jag varit med om i mitt liv och de människor som hjälpt mig igenom dem har format mig. Idag är jag starkare än någonsin. Jag vet hur jag ska hantera situationer när jag tycker att det blir jobbigt, jag kan stoppa mig själv när kroppen säger ifrån men framförallt så vet jag hur jag kan stötta andra som befinner sig i den situation som jag gjorde då.

Nu har ni fått veta lite mer om mig. Kan inte du skriva en liten kommentar där du berättar lite om dig själv. Du behöver självklart inte berätta om dina jobbigaste stunder i ditt liv. Jag tänkte mer vad du heter, var du kommer ifrån intressen och så vidare. Det spelar ingen roll om du känner mig eller inte. Det vore bara så roligt att få veta vem du är!

Kramar från mig