Har du verkligen varit såhär liten älskade barn? Det har bara gått ett år och du är redan så stor. När människor omkring oss sa “passa på och njut tiden går så fort” så blev jag nästan lite sur. Jag visste inte riktigt hur jag skulle göra för att njuta. Måste man göra någon speciell? Räcker det inte med att bara vara? Jag kände också att jag bara ville ta en dag i taget och inte tänka på att “tiden går så fort”. Jag menar, den lilla guldklimpen hade ju precis anlänt. Tycker att meningen är ganska dum faktiskt. Jag blev i alla fall stressad och kände många gånger just på grund av den kommentaren att jag inte kunde njuta. Ett tag ville jag bara att tiden skulle stanna så att mini-Henrikson skulle förbli ett litet knytet under en längre tid. Konstigt va? Jag tyckte inne heller om när folk sa “vad stor hon blivit. Då kände jag också att det vore fantastiskt om tiden kunde stå stilla för en stund. Haha tror att dessa känslor berodde mycket hormonerna och att jag försökte hitta min roll som nybliven mamma.

Nu älskar jag när mini gör framsteg och när människor runt omkring säger att hon blivit stor. Ja menar, det är ju ett friskhetstecken och jag önskar inget annat än att hon får vara frisk. Nu står min lilla guldklimp här bredvid och vill helst vara med och skriva på detta inlägg. Det är min lilla pillfia det som ska vara med överallt där mamma och pappa är. Fastän att jag kan vara helt trött och slut så finns det inget bättre än att vara mamma till denna lilla busunge! Love it!