Fy vilken natt vi haft det här hos lilla familjen Henrikson. Jag vaknade klockan två av att mini-Henrikson låg och gnydde i sömnen. Jag gick upp och strök henne över kinden för att lugna henne. Jag kände att hon var väldigt varm och tog upp henne i famnen. Hon blev lugn för en stund men började skrika efter ett tag. Försökte få henne att vakna till lite men hon var helt borta. Blev genast väldigt orolig och ropade på mannen min som sov ute i vardagsrummet. Jag rusade ut till medicinskåpet och letade frenetiskt efter de sär små stolpillerna. Samtidigt fick mini andningsuppehåll och blev helt slak i kroppen. Jag ryser så fort jag tänker på det,huua! Tillslut fick jag fram värktabletterna så att mini kunde få hjälp med febern. Jag vaggade henne till sömns och lade henne i min säng. Hon sover aldrig hos oss men jag ville absolut inte ha henne längre bort än en armslängd. Jo, jag var verkligen en orolig mamma inatt som var beredd på det värsta. Det var antagligen inte så farligt som jag trodde. Jag lät mina mammanerver spela mig ett spratt. Men jag måste ändå säga. Jag tycker att det är bättre att vara lite för orolig än att slå bort saker som ingenting.

Nu mår mini ganska bra. Hon är fortfarande varm och trött men hon är uppe på benen, hon äter och kramas. Nä, detta vill jag absolut inte vara med om igen. Det gör ont i hela mig och jag blir så rädd när något är fel. Tur att mannen min hade kommit hem från sitt jobb i Umeå. Annars hade grannarna E, M och S fått sig ett nattligt besök av en väldigt orolig mamma. Så skönt att veta att de finns där<3