Efter tre dagar på vägen, två mellanlandningar och 120 mil bakom oss så har vi kommit hem till Piteå igen. Nu är vi ganska möra i både kropp och knopp. Att sitta i bilen är ingen höjdare för varken Mini-Henrikson eller oss. Mini är inte jätte förtjust att åka bil och skriker ganska mycket. Vår räddning är radion. När hon hör musiken brukar hon oftast lugna ned sig. Vet inte om det är så bra för ett barn att sitta så länge egentligen men med ett antal raster så går det nog bra ändå. Värre är det för lurvtussen som är åksjuk. Stackaren måste knapra åksjuketabletter annars kommer frukosten upp i sätet.

Nu sitter jag här i lägenheten och känner mig redan ganska trött på dess vita väggar. Efter att ha bott i hus i tre veckor har jag fått mersmak. Jag saknar att ha större ytor, trädgård och mindre trappor. Om inte allt för lång tid hoppas jag att min dröm går i uppfyllelse…at skaffa ett fint lantligt hus. Först måste vi bara veta vart vi ska bo vilket är ett väldigt stort frågetecken just nu. Vi är klara med vår utbildning och söker alla musiklärarjobb som går att hitta. Det är inte det enklaste vill jag lova. Vi vet inte heller riktigt vart vi vill skulle kunna tänka oss at bo. Känner att det vore skönt att hamna närmare någons föräldrar men då förlorar vi alla kontakter som vi byggt upp i norr. Vilket dilemma. Antingen gynnar vi våra karriärer eller vårt familjelivet. Det kanske inte är ett så svårt val egentligen men jo… det är det faktiskt. Vi får se vad som händer. Försöker ta dag för dag och se vad de har att erbjuda. Det viktigaste är att vi alla i lilla-familjen Henrikson är tillsammans och mår bra