Två månader efter att mini-Henrikson föddes fick våra underbara vänner/grannar en liten pojke. När vi fick veta att de var gravida fick vi lite av en chock jag och mannen min. Jag och grannfrun (lillafrunsdagbok) har nämligen under hela högskoletiden skämtat om att knacka i golvet/taket när det var dags att sätta fart på bebisskapandet. Vi var sugna på bebis tidigt och kände inte riktigt att vi ville vänta tills studierna var avslutade som våra män ville. I alla fall min, hihi. Jag kommer ihåg första året då jag och grannfrun praktiserade tillsammans. Vi åkte 20 minuter fram och tillbaka och de flesta samtalen vi hade…ja de handlade om att skaffa barn.

 Fyra år senare har vi två små guldklimpar. Vi fick dem under vårt fjärde år på musikhögskolan med bara två månaders mellanrum. Haha, nej vi knackade inte i golvet/taket. Det blev så tajmat ändå. Vi är väldigt tacksamma för våra vänner och att våra barn får träffas och umgås. Nu tar vi varje liten chans vi får till att träffas för snart kommer vi spridas ut i landet. Vi är klara med studierna och har våra egna framtidsplaner. Men en sak är då säker…Vi kommer alltid vara vänner!