Missförstå mig rätt…men åh vad det är skönt att ha lämnat Piteå. Eller kanske borde jag säga lägenheten, packandet och flyttstädandet. Jag älskar verkligen Piteå och alla underbara människor men oj vad less jag var i slutet. Faktiskt så skulle jag kunna likna det vid min graviditet. I mitten av graviditeten ville jag inget annat än ha kvar bebisen i magen och ta tillvara på den tiden. Det var så mysigt när mini sa hej och puffade så magen guppade. När det var två veckor kvar kunde jag inte förstå hur jag någonsin kunnat njuta av att vara gravid. Då var jag verkligen less på att behöva rulla ur sängen, ha ont i fötter och rygg och de där konstanta ilningarna i underlivet som kändes som knivar…de ska vi inte prata om. De där graviditetskänslorna…de har jag fått återuppleva nu igen. För 2 veckor sedan låg jag och grät i sängen för att jag inte ville skiljas från vännerna…”kunde inte tiden stanna upp för ett litet tag så jag kan få njuta lite till”. Denna vecka har jag känt “kan inte tiden gå lite fortare så jag kommer härifrån”. På sätt och vis tror jag att dessa känslor är bra. De gör att det är lättare att ta sig igenom en förlossning och i detta fall att orka ta avsked av vänner och en tid som betytt så fruktansvärt mycket.

Anledningen till att jag blev så less berodde egentligen inte på att behöva packa och städa. Nej, det jobbigaste var att se hur svårt det var för mini. Hon har verkligen betett sig annorlunda den senaste veckan. Mini är väldigt självständig och är inte så mycket för närhet men det ändrades  veckan. Hela tiden var hon oss i hälarna och drog oss i byxorna, kramade om våra ben, grät och satte sig i vårt knä så fort hon fick chansen. Det var verkligen jobbigt att se och samtidigt lite irriterande eftersom vi hade pressen på oss att bli klara med allt i tid. Jag är så fantastiskt lycklig att det är över. Nu kan jag ge mini den tid hon förtjänar och behöver. Hon betyder allt för mig och jag vill att hon ska komma i första hand!