Nu har vi äntligen landat i Vänersborg. Efter tre dagar på vägarna så har vi kommit hem. När vi kom fram kände vi lite lätt panik. Jag menar…brukar inte de flesta vilja komma bort från de städerna där de är uppvuxna för att upptäcka världen? Det kommer nog ta ett tag för oss att smälta hela denna flytt. Just nu känns det bara som att vi är här på sommarlov och ska åka hem till Piteå igen för att fortsätta livet som student uppe i norr. Vi är helt övertygade om att vi tagit rätt beslut men det ömmar också i hjärtat att inte få träffa alla fina människor lika ofta. Men jag måste ändå säga…hellre är jag ledsen för att det är svårt att bryta upp från vänner än glad för att äntligen få slippa den lilla hålan Piteå utan att ha fått några vänner. De känslor jag har tyder bara på att jag har fått så himla fina vänner<3

Joooo…dagen har varit lite jobbig med allt den “nya”. Något eller rättare sagt någon som gjort mig lite gladare och piggat upp mig under dagen är min älskade lilla mini. Idag har jag fått höra två av de vackraste orden som en förälder kan få höra…mammaaa, daddaaa. Helt plötsligt så släppte det bara. Om och om igen har hon ropat på pappa för att i nästa stund ropa på mamma. Det är så sött så jag tror jag smäller av. Jag har verkligen längtat efter denna dagen…verkligen jätte, jätte mycket. Du, min lilla guldklimpen sprider så mycket kärlek omkring dig och idag fick mamma och pappa extra mycket av din kärlek. Tänk att jag är din mamma och tänk att du vet om det och till och med kallar mig för det! Jag är verkligen så lyckligt lottad som får älska dig och bli älskad tillbaka. Det finns inga ord som kan beskriva min kärlek till dig. Min kärleken till dig har inga gränser<3
Åh jag är så lycklig att du kallar mig för mamma…det är så stort<3