Igår sa mannen min till mig…”Eleonor, du borde verkligen söka arbete som musiklärare. Du är så begåvad och har verkligen talang”. Helt plötsligt brast det och jag grät mig till sömns.

Sedan jag började musikhögskolan så har musiken fått allt mindre plats i mitt liv. Eller…det fick den faktiskt redan när jag och mannen min träffades. Min make är så otroligt begåvad och brinner verkligen för musik. Det är en av hans största drivkrafter i livet. Länge, länge straffade jag honom för hans talang pågrund av avundsjuka. Ibland ifrågasatte jag till och med hans kärlek till mig och frågade “älskar du musiken mer än mig”? Vilken flickvän va…hur kunde jag vara så dum och så kallhjärtad? De där känslorna och den hemska attityden har jag kommit över för ett bra tag sedan. Jag älskar att se min make njuta av musik, jag älskar att se honom öva och stå på scen och göra det han älskar mest men framför allt…jag är så stolt över honom. Jag skulle dock ljuga om jag sa att det aldrig känns jobbigt. Mitt självförtroende är ganska så kört i botten och självklart beror mycket på mig men det händer hela tiden saker i vardagen som inte gör det så lätt. Jag har hela tiden sagt att man inte ska leva av andras bekräftelser utan att den största drivkraften ska komma från en själv. Den senaste tiden har jag ändå kommit fram till att det är ganska viktigt att få bli sedd. Nä…det är inte alltid så lätt när mannen blir tillfrågad om att spela men inte jag, när han får frågor som jag är mer kompetent till att svara på, när så få vet vad jag studerat till men det är helt självklart vad han utbildat sig till eller när jag får stanna hemma från konserter med Mini eftersom jag är hennes mamma och förväntas vara hemma. Tro nu inte att jag inte är glad för mannens skull. Jag älskar honom över allt annat och det han blir lycklig av blir jag lycklig av. Den senaste tiden har jag flytt från mitt dåliga självförtroende. Jag har helt lagt musiken på hyllan och gjort annat för att slippa känna att jag inte duger. Min tillflykt har varit kameran och min älskade lilla dotter. När familjen och vänner frågat om jag inte skulle söka ett musikarbete har jag svarat “det viktigaste är att jag trivs på arbetet”. Om sanningen ska fram…jag är livrädd att göra ett dåligt jobb! Jo…nog har jag ganska så mycket att arbeta på gällande detta. Musiken har alltid varit en del av mig och jag vet att det alltid går upp och ned men varför skulle jag egentligen sluta kämpa för något som är så viktigt för mig? Förra våren var det en kvinna som sa till mig “sluta aldrig vara den du är“. Musiken är en del av mig och jag måste fortsätta kämpa för den…hur ont det än gör emellanåt! Detsamma gäller dig, fortsätt vara den du är. Du kommer möta hinder längs vägen men du är skapad till en unik människa som är lika älskvärd och betydelsefull som någon annan<3!