Min älskade underbara lilla dotter. Utan dig vore livet…ingenting. Du ger mig så mycket glädje…du gör mig hel. Jag önskar dig allt gott som livet har att ge, att du ska få må bra, att du kommer känna dig älskad och att du ska få möjlighet att utvecklas till att bli så bra som du bara kan.

Vilken förälder önskar inte sitt barn det allra bästa som livet har att ge? Det är nog inte så många skulle jag tro. Under den senaste månaden har jag frågat mig själv flera, flera gånger “vad tycker jag är viktigast för att Mini ska få möjlighet att utvecklas och bli så bra hon bara kan bli”. Är det att hon får en bra utbildning,  att hon utvecklar en god social kompetens eller varför inte att hennes normer och värderingar kommer få stå för något gott. Jag tycker att det finns så många komponenter som är viktiga. Det ena utesluter inte det andra. MEN…jag har ändå kommit fram till att det allra viktigaste för att hon ska kunna få “möjlighet och bli så bra som hon bara kan bli” är att hon får omges av människor som älskar henne. Utan kärleken så är jag ganska säker på att både hennes sociala kompetens och ämneskunskap skulle köras rätt ner i havsbotten. Om hon däremot får omges av kärlek så tror jag att mycket av livets lärdom skulle komma naturligt. Vem vill lära sig om livets alla frågar av någon som inte verkar bry sig lixom? Därför tror jag att jag hade så svårt med inskolningen och att faktiskt sedan lämna henne på förskolan. Jag litade inte riktigt på att någon annan kunde älska Mini och vilja henne lika mycket gott som jag gör. Jag har verkligen fått en ny syn på förskola och dess vikt i samhället. Innan jag fick barn tog jag det lite för givet. Då såg jag förskolan som en plats ditt barnen fick komma och fördriva tiden medan föräldrarna jobbade…lite som en avlämpningsplats. Sanningen är den att förskolan är mer än bara så. 40 timmar i veckan spenderar min dotter sin tid med andra människor på en plats som inte är hemma…tänk er…35 timmar! Eftersom hon tillbringar större delen av sin vakna tid på förskolan så är det viktigt att placeringen känns rätt. Jag vill att hon ska få känna sig älskad och betydelsefull även där…jo…det är viktigt eftersom människorna som jobbar där kommer ha en stor del i min dotters “möjlighet till att utvecklas och bli så bra som hon bara kan bli”. Nu säger jag inte att vi inte är nöjda med vår placering. Jag är övertygad om att Minis lärare älskar henne och vill henne allt gott. Det är tanken på att jag tagit det för givet som skrämmer mig. Barnen är våra guldklimpar, de är vår framtid…de förtjänar att bli tänka på lite extra<3

Vilket flummigt inlägg det blev…hoppas ni förstår vart jag vill komma<3