Det känns så hemsk att säga detta men idag är en sådan dag då jag lika gärna hade kunnat stanna kvar på jobbet. Fy så hemskt det har varit sedan jag kom hem. Jag är verkligen helt slut och skulle helst av allt vilja gå och dra täcket över mig…NU. Vet ni vem som kört musten ur mig då? Helt rätt…min lilla Mini!

Idag har hon inte precis varit på det där GULLIGA “jag vet att jag inte får men gör det ändå” humöret. Nä, den där glimten i ögat har varit heeelt som bortblåst. Ja jag säger då det…hujedamig. Det hela började när vi skulle äta pannkakor. Hon hade precis fått sin andra och så visade hon att det var dags att gå på toaletten. Det gick jätte bra på toan. Hon gjorde både numer ett och numer två. När vi skulle sätta oss i stolen igen för att fortsätta äta…ja DÅ small det till. Hon började dra i mig och ville prompt att jag skulle följa med henne, hon skrek, gapade och fällde sina gigantiska krokodiltårar. Jag skyndade mig att äta upp, tog henne i famnen och gick ut till vårt lilla gårdshus. efter ett tag lugnade hon ner sig och vi kunde sitta stilla och läsa saga tillsammans.

För att hänga med i resten av denna dag så måste ni veta att vi i svärföräldrarnas gårdshuset har ett loft. Upp till loftet finns en stege som går att fälla ned om man behöver och idag…ja idag var det faktiskt nödvändigt . Mannen min fällde ned stegen i godan ro och klättrade upp för att hämta några saker som vi lagt där men vet ni…självklart skulle Mini följa efter. KANSKE inte att det är så lämpligt för små barn att klättra på stegar men det förstod såklart inte min lilla guldklimp. Än en gång började hon dra i mig och ville prompt att jag skulle följa med henne, hon skrek, gapade och fällde sina gigantiska krokodiltårar. Jag vet inte hur länge det höll på men det var såpas länge så att hennes blick började bli dimmig. Det är inte första gången detta händer men varje gång är det lika obehagligt. Hon blir så sjukt arg och hon kan som inte sätta stopp för det. Det känns nästan som hon får en ångestattack som bara fortsätter och fortsätter tills kroppen inte orkar mer. Jag vet inte riktigt vad man ska göra. Vi kan ju inte låta henne få som hon vill bara för att slippa dessa “ångestattacker”. Dagens drama slutade i alla fall med att både jag och Mini grät. Som tur var så hade jag mannen min uppe på loftet. När jag inte orkade mer fick han ta över. När både liten och stor gråter…ja då är det bäst att någon annan stor kan ta över. Nu ska jag sova och fylla på min energidepå. Förhoppningsvis blir helgen bättre när vi alla får vara tillsammans<3