Just nu känner jag mig en aningens känslomässig. Igår fick jag reda på lite tråkiga nyheter och när det kommer sådana nyheter ja då börjar hela huvudet att storma på mig. Jag blir sådär känslomässig och börjar fundera och tänka på en massa saker som jag nog inte hade reflekterat så mycket över om det inte hade varit för den där dåliga nyheten. Snacka om att en droppe kan bli till ett stort hav…ganska typiskt mig om jag får säga det själv.

Igår när jag fått ta del av det där tråkiga som gjorde mig ledsen så satte jag mig vid sängkanten och titta på min sovandes lilla Mini. Jag funderade och funderade på hur allt skulle lösa sig. Efter ett tag så svävade jag iväg i mina tankar och helt plötsligt tänkte jag på hur stor Mini blivit och att det känns som jag missat så mycket i hennes liv under de senaste månaderna. Det känns som hon nyss var såhär liten och att jag missat tiden emellan. Då blev jag helt förkrossad och kände mig som världens sämsta mamma. Jag ställde mig frågor som “är det verkligen tänkt att någon annan ska träffa henne mer än mig?”, “spenderar jag min lediga tid med henne på bästa sätt?”, “är det värt att jobba heltid i ett år bara för att få bättre föräldrapenning?”. Det var verkligen en tung kväll igår. Den där nyheten kan slänga sig i väggen i jämförelse med att nedvärdera sig själv som mamma. Ibland känner jag mig verkligen otillräcklig och att jag kan göra så mycket bättre. Jag är ganska övertygad om att jag inte är den enda som känner såhär och att det bara är mina hjärnspöken som spelar mig ett spratt. Jag älskar ju mitt barn, ger henne kärlek varje dag, spenderar tid med henne, lär henne saker och ser till att hon har mat på bordet och tak över huvudet. Jag gör så gott jag kan…mer kan jag inte göra. Jag är inte perfekt!