Jag är så otroligt glad för min familj som stöttar mig genom allt det som känns tungt. När jag är nere får jag kramar, pussar och kloka ord som lyfter mig något så otroligt mycket. Jag sträcker alltid ut min hand efter hjälp och då är det alltid någon där som fångar upp den. I mitt fall är det min familj<3

Om sanningen ska fram så har jag inte mått sådär tipp topp sedan jag och mannen min kom hem från vår kärlekshelg. På Söndagkvällen kände jag mig så skör och bräcklig. Då flödade tårarna medan jag satt och pratade ut med svärmor. Vi pratade om allt möjligt som känns tufft i livet just nu. Vi kom fram till att jag egentligen inte var ledsen på grund av något speciellt. Det var mer som att allt i livet klumpade ihop sig på grund av den enorma utmattningen jag kände. Jo…jag har verkligen känt mig väldigt trött det senaste. Det har varit väldigt intensiva veckor på jobbet det som inneburit många sena kvällar. När jag väl varit hemma har det också varit mycket att fixa med. Saker som att fälla trä, elda granris och fixa med litens julkalender har fyllt min lediga tid. Jo…det kan även bli för mycket av det goda. Kort och gott så kan man väl säga att det inte funnits mycket tid till att vila vilket jag vet att jag behöver för att orka.

Kärlekshelgen i Varberg var egentligen de första dagarna på fyra veckor som jag kunde slappna av. Nog slappnade jag av alltid…kanske lite för mycket för helt plötsligt kom alla känslor på en och samma gång. Hjärtat började pulsera hårt och snabbt, jag fick svårt att sova, svårt att slappna av och jag kände hur ångesten kröp sig in på huden. Dessa symptom är verkligen tecken på att jag måste varva ned. Det lärde jag mig under gymnasiet då jag var nära att köra slut på mig själv. Flera gånger låg jag på skolgolvet och försökte få kontroll på min ångestattack, en gång fick jag åka in till akuten för att jag inte kunde få kontroll på den själv. Jobbiga upplevelser för en tonåring men just nu…just nu känner jag mig tacksam. Jag lärde känna mig själv så sjukt bra efter allt som hände under gymnasiet. Nu går det aldrig så långt att jag behöver uppleva den på nytt.

Ni kanske undrar varför jag skriver detta till er här där vem som helst kan läsa. Vill jag egentligen att andra ska veta att jag haft problem med ångestattacker och att min kropp än idag ger mig varningssignaler? Ja alltså först vill jag bara visa er lite av min verklighet. Den är inte bara fylld av glädje, vackra ting och drömmar som slår in. Det är så lätt att enbart skriva om allt det där med extra guldkant och kanske så det borde vara. Jag anser att man inte borde dela med sig av allt men om just detta vill jag dela med mig av. Det är så många som mår dåligt i dagens samhälle och jag vill bara säga att det är ok. Det är ok att må dåligt och det är ok att visa sig svag. Livet är inte rosa moln och glitterregn som faller till marken och exploderar i ett fyrverkeri av vackra färger. Det spelar ingen roll varför du mår som du gör. Kanske har du fått underkänt på ett prov eller kanske har du varit med om något traumatiskt. Det finns så mycket som kan påverka oss negativt…mer än vi kan ana. Om du just nu känner oro i kroppen så var inte rädd. Dessa känslor är kroppens sätt att visa att “nu måste det ske en förändring i livet” eller “nu måste du varva ned”. Det är bara du som vet hur du ska göra för att må bättre. Kanske har du inte kommit fram till det än men om du vågar visa dig svag och prata med familj, läkare eller vänner…ja då är jag ganska säker på att du kommer komma fram till det. För mig tog det tre år. För dig kan det ta kortare tid men det kan också ta längre tid. Det viktiga är att du faktiskt kommer lära känna dig själv bättre. Antagligen kommer det kännas tufft att rota runt i allt det svåra när du är inne i stormens centrum men i efterhand så tror jag nog att du kommer känna att du dragit högsta vinsten.

Kram till er alla fina och ta hand om er. Ni är alla betydelsefulla<3