Tänk att det redan är mer än en vecka sedan som Mini sprang runt i sin röda lilla julklänning. Ja jag säger då det…vilken dag. Det kanske inte var den mest rofyllda julaftonen i mitt liv men vad gör det när man har det så otroligt bra som jag har det! Jo…jag har det verkligen bra. Det är inte alla som får fira julafton med mat på bordet eller ens med tak över huvudet. Denna högtid är också en skräckens högtid för många barn runt om i världen. Detta blev jag påmind om på julaftonsmorgon!

Det är nämligen så att vi i lilla familjen Henrikson har som tradition att, på julaftonsmorgon, åka till kyrkan för att se det årliga julspelet. Just detta år handlade det om dagens flyktingsituation. Jag blev så berörd och kände mig verkligen träffad. Jag kunde se mig själv i den där kvinnan som tittade på allt det där vackra julpyntet och som sprang runt i affärerna och köpte onödiga materiella ting att lägga under granen. De stora dollartecknen i ögonen gjorde att hon inte la märket till paret som nyss blivit föräldrar och som bodde i ett tält och fick be främlingar om pengar för att få mat i magen. Det fick mig att omvärdera det här med julafton. Vad är det egentligen som är viktigast? Är det maten? Är det presenterna? Är det julpyntet? Ja jag vet då vad jag värderar högst…gemenskapen och kärleken! Nu säger jag inte att det är fel att “go bananas” på julmat och presenter och allt det där andra juliga. Jag tycker också att det är roligt att julfixa och det kommer jag aldrig sluta med. Det jag menar är att det blir lite felvridet när vi blir stressade över saker som kanske mer ska ses som guldstjärnor i kanten. Jag har varit väldigt stressad i år för att jag inte hunnit göra det jag velat och det får jag faktiskt lite dåligt samvete över. Det finns de som inte har någon mat och så blir jag stressad för att jag inte hunnit göra knäck. Nä…nästa år ska jag ta julafton med lite mer ro i hjärtat och fokusera på det viktigaste…gemenskapen och kärleken!