Som ni alla vet så verkligen älskar jag att fota Mini Henrikson. Nåväl…det intresset har kanske varit lite svalt under den senaste tiden men jag tror nog att jag kommer hitta tillbaka till formen så småningom. Något som får mina fotonerverna att spännas är när jag sitter och tittar i mitt fotobibliotek. Jag har så otroligt många fina bilder och det bästa är att jag blir påmind om hur roligt det är att fota. Jo det får komma dippar ibland…även det roligaste få sig en törn emellanåt.

Det finns några, ganska så nytagna, bilder som ni inte fått se än. Ja de är till och med ganska så färska. Jag tog dem i början av december men på grund av min sociala-medier-paus så har ni inte fått se dem än. De är faktiskt ganska så ljuvliga om jag får säga det själv, hihi. Inte för att det är bästa redigeringen, utsnittet eller ljuset utan för att det är bilder som berör mig. Går det att ta bilder på barn som inte berör undrar jag då? Nä…skulle inte tro det. Eftersom barn är ganska så rörliga så kan utsnitten bli lite “felaktigt” eller varför inte ta exemplet med ljuset och vitbalansen som inte hinns korrigeras för att barnet i ena sekunden står i ljussken för att i andra stå under ett träd i skuggan. MEN…vad spelar det för roll om den lilla goingen som är huvudperson i fotot berättar en hel historia bara genom att vara…sig själv. Jo…ibland kan det där teoretiska bli lite väl…teoretiskt. Det viktigaste är att du som “äger” bilden njuter av den. Mina foton må vara “oteoretisk” men jag njuter då i fulla drag av dem. Rätta mig om jag har fel men är inte det viktigast?