Igår hade vi den värsta nattningen någonsin. Under Minis två år så har vi aldrig upplevt något så jobbigt. Det började i vanlig ordning med tandborstning, blöjbyte och ombyte av kläder. Allt gick superbra…ända tills hon fick veta att hon skulle behöva sova i sin egen säng. I ren ilska kastade hon iväg nappen, vi hämtade den och hon kastade iväg den igen. Oturligt nog landade den på ett lite mer olämpligt ställe där den inte gick att få fram. Detta är en liten grej hon har…nappen hamnar på marken, under sängen, bakom tunga saker när hon inte får som hon vill. Tillslut försökte vi stillsamt berätta att om hon gör som hon gör så kan hon inte ha nappen. Kastar hon iväg den så vi inte kan få upp den så är den borta.

Under en och en halv timme skrek vår lilla guldklimp konstant…hon fick som en panikångest attack. Det tog lång tid innan vi kunde trösta henne. När hon försvinner bort på det sättet så får vi absolut inte röra henne eller prata med henne…då blir det bara värre.  När klockan var tolv så somnade hon tillslut av ren utmattning…då var det min tur att fälla några tårar. Det är hemskt att se sitt barn så ledsen och upprörd. Det är faktiskt det värsta som finns.

När ert barn skulle sluta med napp, hur gjorde ni då? Än så länge så är inte Mini redo att sluta på nätterna men om det uppstår samma situation som det gjorde igår…finns det då några bra tips på hur man kan göra? Alla tips är välkomna!