Jag har hamnat i ett extremt dåligt mönster sedan jag började arbeta. På kvällarna, när mini somnat, blir jag egoistisk och jag väljer bort att umgås med min dotters pappa. Istället sitter jag med mobilen i handen, tittar på Tv, går och lägger mig eller gör andra “ta-hand-om-mig-själv-egoistiska” saker. Hur tänker jag egentligen där? Hur har det kunnat bli så?

Jag har en förklaring…kanske är det en fattig sådan men det är i alla fall en förklaring. Efter en hel dag med busiga barn som skriker efter uppmärksamhet så är jag otroligt trött när jag kommer hem. Väl hemma är det dags att plocka fram mamman i mig och ta tillvara på den tid som liten är vaken. Det brukar inte vara några problem men när klockan slår sju och barnafötterna ligger i sängen så går all luft ur mig. Då orkar jag inte anstränga mig, jag orkar inte vara social…jag vill bara stänga dörren om mig och vara för mig själv.

Jag älskar verkligen mannen min och jag skäms över mitt dåliga uppförande. Det är inte bara mitt dåliga uppförande som är grejen…jag vet att jag skulle må bättre om jag umgicks mer med honom!!! Att finnas där för varandra är så otroligt viktigt…vi ska ju hjälpa varandra genom livets berg och dalbana. Hur ska jag då göra för att orka med även den sista stunden av dagen? Egentligen behöver jag ju faktiskt inte orka. Jag behöver inte ha världens energi för att umgås med E som jag intalar mig att jag måste ha…HAN ÄR JU FAKTISKT MIN MAN OCH INTE NÅGON VILT FRÄMMANDE MÄNNISKA! Vi känner varandra utan och innan och behöver inte vara på något speciellt sätt. Är jag trött så är jag trött, är jag pigg så är jag pigg. Vi får helt enkelt ta dagarna som de kommer och hitta på saker därefter. Är det en tröttisdag så räcker det ju faktiskt att sitta stilla och och titta in i väggen med armarna om varandra<3 Är det en piggelindag så kan man göra de där sakerna som kräver lite mer planering och tid. Det finns alltid saker man kan göra oavsett mående. Just nu uppskattar jag det enkla som inte kräver så mycket tankeverksamhet.

Skärpning Eleonor