Nä…riktigt så illa är det inte men det är bäst att varva ned innan jag faktiskt stupar med huvudet rätt in i vägen.

Idag är jag hemma på grund av den enorma trötthet som sköljde över mig igår. Jag kom till jobbet och bröt ihop framför min kollega som tröstade och stöttade mig under gårdagen. Egentligen skulle jag sjukskrivit mig redan då men vi fick inte in någon vikarie så jag gjorde mitt pass ändå. Det hade ändå inte känts bra att åka hem och veta att de var en personal mindre.

Det hela började under natten till måndagen. Jag har aldrig svårt att sova och somnar som en klubbad säl så fort jag lägger huvudet på kudden. Det gjorde jag inte denna gång. Jag låg och vred och vände mig och funderade på arbetet och de utmaningar vi står inför. När jag väl hade somnat så drömde jag såklart om arbetet. Inte mycket avslappning den natten kan jag säga. Under måndagens arbetspass var jag som en yr höna. Jag var överallt men ingenstans. Jag sprang mellan chefen och verksamheten hela tiden för att försöka lösa olika frågor, när föräldrar kom bokade jag in utvecklingssamtal och mellan allt detta så tog jag hand om barnen. Jag fick gjort jätte mycket den dagen….enda problemet var att jag rörde till flera saker. Jag var så uppe i varv så att min hjärna inte hängde med. Jag blandade ihop saker, la utvecklingssamtal på tider som passar mindre bra med min fritid, jag kom inte ihåg barnens namn och jag kunde inte fokusera på mitt egentliga arbete…barnen. Den dagen var en liten varningsklocka. När huvudet inte hänger med så har stressen blivit för stor.

Idag är jag alltså hemma. Det tog emot att sjukskriva sig av många anledningar. Jag vill vara på jobbet, jag vill inte lämna mina arbetskamrater i sticket och så skulle jag vikarierat på musikskolan idag. Det känns som ett nederlag. Skulle jag härdat lite till? Nu kanske jag aldrig får vikariera mer och tänk om jag sumpat min chans att komma intill musikskolan och det arbete jag är utbildad för?

Det är just detta som är grejen. Varför är det så svårt att låta sig själv vila mentalt? Hade jag haft magsjuka eller haft feber så hade jag inte ens tvekat i frågan om jag skulle sjukskriva mig eller inte. Varför funderar man ens när det gäller sitt mentala månde? Jag anser att det är minst lika viktigt att få vila upp sig om man mår psykiskt dåligt. Om man pressar sig för hårt utan att lyssna på kroppen så kommer det antagligen sluta med att man får gå hemma flera veckor…kanske månader. Nä…det vill jag helst slippa. Nu tillåter jag mig själv att vara hemma ett par dagar och bara ta det lugnt. Största prioritering för mig är att sova. När jag inte mår bra mentalt så vet jag att det brukar hjälpa. Det kan vara så skönt att stänga av från omvärlden och så vet jag att sömn är bästa medicinen.

Ta hand om er fina läsare och tillåt er att stoppa i tid. Lyssna på era kroppar!