“Du kan inte säga att du älskar honom, ni har bara varit tillsammans några månader”
“gifta er…ni är ju bara 20 år. Ska ni inte vänta lite?” 
“ska ni förlova er…ni är ju så unga”

Idag är det 9 år sedan jag och mannen min blev tillsammans. Den 17 maj, Norges nationaldag och då också Kristi himmelsfärdsdagen.

Jag kommer ihåg dagen vi blev tillsammans. Vi var ute och paddlade kanot i Boteredssjön, hoppade på klippor, lagade stuvade makaroner och gjorde egna studsbollar som vi kallade för ping och pong. Det ögonblick jag kommer ihåg allra bäst var då vi kysstes för första gången. Vi låg på varsin sida av hörnsoffan (båda med huvudet mot mitten), vi pratade med varandra och så plötsligt möttes våra blickar och vi kysstes. För att ni ska kunna visualisera denna bild på rätt sätt så måste ni också veta att det i bakgrunden spelades musik ur Herkules. Vi hade tv:n på och just då snurrade barnprogram i rutan. Romantiskt va…hihi!

Jag och E var tidigt övertygade om att det skulle bli vi. Självklart fanns där frågetecken men det var inga frågetecken som vann över vår relation. Faktiskt så var det omgivande människor som var skeptiska till vår relation. Folk har tyckt att vi är unga, att det är för tidigt att gå in i något seriöst och så är det där vanliga…”ni kan inte veta vad ni vill i den åldern”. Det är så konstigt att andra såg problem som inte vi såg och gärna kommenterade det också. Visst…vi har inte haft en spikrak kurva uppåt men vi har valt att kämpa oss igenom det jobbiga. Det är antagligen det som är grejen. När man är såpas ung som vi var när vi blev tillsammans, förlovade oss och gifte oss så är det kanske mer “naturligt” att gå skilda vägar när det blir tufft. Jag ska ge er ett exempel. Under en tid på gymnasiet hade jag mycket ångest och det var svårt för E att hantera det. Han hade alla gånger kunnat göra slut med mig och det var faktiskt så att folk runtomkring uppmuntrade honom vilket jag förstår. Han hade aldrig upplevt något liknande och som 17 åring är det inte så lätt att hantera någons psykiska besvär. Det tar väldigt mycket kraft att se någon så ledsen och att inte veta vad man ska göra. Ändå valde han att stå kvar vid min sida.

Både jag och min man har tidigt fått lära oss att ett förhållande handlar om ett beslut och att man inte alltid ska förlita sig på sin känsla. Jag tror att det är många som förlitar sig på känslan för mycket och tänker att om det inte känns bra så är det inte bra. Det är många gånger som det känts dåligt i vår relation och vi har undrat hur det här ska sluta. Man kan få känslor som säger “SPRING” men inte springer jag bara för att mina känslor säger så. Jag tror att vi alla vet att känslorna kan spela oss små spratt emellanåt. Vi kan känna saker som vi vet att vi inte brukar känna, känslorna kan göra oss otroligt impulsiva och så kan de vara otroligt starka. Vi måste lära oss att tolka våra känslor och att hantera dem. Jag håller på med det för fullt. Jag har fått lära mig att det inte är något fel om man inte hela tiden känner sig förälskad i sin partner. Det är faktiskt inte så ofta som jag känner de där rosa molnen längre. De har dock bytts ut mot något så otroligt mycket bättre…en trygghet. Min relation till E är nu så mycket djupare. E´ fick också lära sig om sina känslor tidigt. Jag tror att hela hans inre ropade SPRING under tiden jag hade så mycket ångest. Han lyssnade dock inte till denna känsla utan visste någonstans att det här kommer gå över och att han faktiskt älskade mig och ville stå vi min sida. Jag säger då det…vilken mogen 17 åring.

Känslor är bra men de kan också lura oss till att ta beslut som kanske inte alltid är de rätta. Vi har gått emot strömmen och förlovat oss samt gift oss mycket unga. Många har försökt hindrat oss men vi har alltid varit säkra…vi tog vårt beslut tidigt och vi lät inte våra känslor hindra oss.