Efter att Minis tillfrisknande så har det varit väldigt jobbigt med lämningarna på förskolan. Eller ja…det har varit jobbigt när jag lämnat. För mannen min verkar det gå galant. Han ger henne en puss, vinkar hejdå och så springer hon in direkt och börjar leka. Fuskigt va!

Jag tycker verkligen att det är hjärtskärande att vända ryggen till då hon sitter och gråter och skriker “MAMMA“! Hela min kropp vill bara vända om och lyfta upp min lilla guldklimp för att trösta henne. Jag måste verkligen samla all min kraft för att orka fortsätta min väg ut mot bilen. Samtidigt som det känns oerhört jobbigt så känns det också gott i hjärtat…”jag är viktig för min lilla tjej”. Egentligen behöver jag inte den bekräftelsen…jag vill inte behöva den. Jag vet att min dotter älskar mig…men ändå. Vilket dilemma!

Idag är en ny dag och jag hoppas att vi får säga hejdå med ett leende. Ibland vet jag inte hur jag ska göra vid vårt farväl. Ska jag följa med in, ge henne en kram och säga hejdå, lämna över henne till fröken och knappt göra något avsked. Nej vet ni vad…jag ska nog fortsätta göra på det sätt jag gör. Kramas, säga att jag älskar henne, säga “hejdå…pappa kommer efter vilan” och sedan lämna över henne till fröken. Det här med att säga “jag älskar dig”…det är otroligt viktigt för mig. Tänk om det skulle hända mig eller Mini något och jag inte har sagt det…jag skulle verkligen må så dåligt över det. Jag vill att min dotter ska veta att hon är älskad, att hon är betydelsefull och att hon är perfekt precis som hon är.

Ta hand om er kära läsare. Precis som min dotter så är ni älskvärda och perfekta precis som ni är<3