Någon skrev till mig…”ni är fööör lyckliga, är det här verkligen på riktigt”? Nu tänkte jag för en gångs skull dela med mig av min mindre glamorösa vardag.

Mitt liv är inte bara rosa moln och glada  miner. Jag är en känslomänniska som allt för ofta upplever känslostormar. När jag var yngre var jag en flitig tjej som verkligen, verkligen ville prestera bra. Jag satte press på mig själv, blev utmattat och stressad vilket resulterade i ångest som yttrade sig genom panikångestattacker.

Genom åren har jag lärt mig att kontrollera mina känslor men det kan fortfarande bli för mycket…speciellt när jag blir trött. Då kan jag inte kontrollera mina känslor på samma sätt och allt svämmar över. Idag har varit en sådan dag. Just nu står vi inför förändringar som inte alltid känns helt lätta. De känslor som kommer till ytan i och med dessa förändringar är svåra att hantera de dagar jag trött. Idag har det känts som mitt liv gungat fram och tillbaka, fram och tillbaka i ett enda virrvarr.

När man inte mår bra brukar det ofta gå ut över nära och kära. Vet ni vem det gått ut över i detta fall. Jo… min älskade lilla guldklimp. Idag har jag skrikit på henna och tagit i henne lite hårdare än jag brukar. Hon har faktiskt inte “förtjänat” det en enda gång. Jag har blivit irriterad och så har jag inte orkat hålla tillbaka mina känslor. Vet ni hur hon har tacklat detta? Jo… genom att ge mig ännu mer kärlek. Hon har pussat mig, kramat mig och sagt till mig “jag älskar dig mamma”, “glad nu mamma?”. Hon märker så väl när jag är ledsen. Jag vill egentligen inte gråta när hon ser mig men det är svårt att hålla tillbaka gråten en hel dag. Idag kunde inte mannen min avlasta eftersom han var borta så då fick det bli som det blev.

Jag får så dåligt samvete så jag tror jag spricker när det blir såhär…men…jag vet också att jag inte är mer än en människa. Ibland händer det saker som sätter livet i gungning. Det är bara att tackla det, kämpa och tillåta stöd från familjen. Jag tror inte heller att vi ska ha dåligt samvete om våra barn får se oss svaga eller om våra känslor någon gång råkar gå ut över dem. Det är såklart inte att föredra men som sagt…vi är människor. Det viktiga är att vi hela tiden försöker vara det bästa för våra älskade<3

Jag skriver så sällan denna del av livet. Jag tycker egentligen inte att någon annan har med det att göra men kanske är det så att någon kan finna sig stärk av det jag skriver…att det kan vara uppbyggande på något sätt.