Det var en gång en napp som var så älskad av en liten flicka kallad Mini. Nappen och den lilla flickan träffades redan på BB. Flickan hade då bara hunnit bli två dagar gammal.

Vår lilla guldklimp…redan från första stund visste hon precis hur mina bröst skulle hanteras. Det enda hon gjorde var att suga, suga och suga. Jojo…nu vet man hur en ko känner sig. *Puh*…nog var det allt lite kämpigt emellanåt. Vid ett tillfälle tittade jag mig i spegeln och vet ni vad jag såg där? Jo där…där stod det minsann ett troll som till synes checkat ut från denna planet lite för tidigt och stirrade tillbaka…men…jag blev tillsagt att härda och inte ge nappen eftersom det kunde förstöra amningen. Tillslut blev jag irriterad och sa “men jag mår ju inte bra. Jag har brutal huvudvärk, är likblek, kan inte kissa (vilket förvisso inte spelade någon roll då jag knappt kunde ta mig dit)…detta är ju värre än vad det var att föda fram ungen. Jag måste i alla fall få sova lite så jag kan få vara en någorlunda bra mamma“. Tillslut gav de med sig och Mini fick för första gången suga på napp. Och vet ni… där har den suttit sedan dess.

TILLS NU!! 

Nu har vi äntligen blivit av med den där eländiga ljuddämparen. Jojo…den har varit som ett mirakel till och från men under våren har den mest varit irriterande…ja…för mig och mannen min i alla fall, hihi! Dessa nappar har varit Minis käraste. Ungefär som ringen är för Gollum, hihi! Ibland har de faktiskt verkat viktigare än både mamma och pappa. Vi har för det mesta inte kunnat tröstat henne. Det har i princip bara en napp kunnat göra. Det är inte enbart detta som varit anledning till att sluta. Vi har sprungit och letat oss fördärvade efter dessa små söta djurprydda silikonbitar, vi har krupit under sängar och som slavar hämtat dem när lillan i ilska slängt dem ifrån sig när hon blivit sur på oss. Jag har också velat att Mini ska sluta med napp för att allt sugande formar bettet så att det blir ett glapp mellan över- och undertänder. Ett så kallat öppet bett. Detta bett kan försvåra talutvecklingen något. Barnen kan tillexempel börja läspa.

Och tänk…nu har Mini äntligen slutat. Under våren har vi förberett henne och sagt att det snart är dags…dags att ge napparna till de små söta musbebisarna som bor ute i veden. För det är ju faktiskt så att också musbebisar kan bli ledsna och behöva napp. Mini har verkligen levt sig in i berättelsen om de ledsna musbebisarna och mamman som förtvivlat försöker trösta dem. Hon har många gånger börjat prata om dem själv och sagt att “ja nu är det snart dags”. Allt detta arbete som vi lagt ned under våren och sommaren har verkligen lönat sig. När vi väl la napparna där i veden så verkade det kännas ok för Mini. På kvällen somnade hon utan att ge ett ljud ifrån sig och efter detta har hon knappt pratat om napparna. Jag är förvånad att det gått så bra. Jag trodde att hon skulle gråta och vara helt förtvivlad. Jag tror att hon insett och godtagit att napparna nu är musbebisarnas och att de behöver dem bättre än vad hon gör. Den enda negativa effekten är att hon somnar senare på kvällarna. Ibland tar det två timmar för henne att komma till ro vilket är helt förståeligt. Förut har hon haft nappen som lugnat ned henne och hjälp henne att slappna av. Det har hon inte längre. Det får ta den tid det tar för när allt kommer omkring så har det gått så mycket bättre än vad vi vågat hoppas på.

Nu när jag sitter och skriver inser jag vilken uppoffring vår lilla tjej gjort. Hon har faktiskt lämnat bort det viktigaste hon har. Tänk vilken tjej vi har…hon gjorde det för musbebisarnas skull. Hon prioriterade deras behov framför hennes eget. Älskade tjej…det kommer bli något mycket bra av dig<3