DSC_0122

När jag var yngre led jag mycket av ångest. Då handlade det mycket om prestationsångest som många gånger kunde yttra sig i stress och panikångestattacker. Jag har genom årens lopp lärt mig att hantera mina känslor. Jag är mycket mer stabil, får sällan ångest men om jag väl får det så vet jag att nu måste jag dra ner på tempot. Det hinner aldrig bli så illa som när jag var yngre.

Det här med att vara gravid är ingen lätt match för mig mentalt. Kroppsligt mår jag bra men med det där andra…ja då mår jag lite sådär. Min energi går verkligen upp och ned. Ena dagen är det jätte bra och den andra är det helt fruktansvärd.

Just nu orkar jag mycket mindre (även om det är roliga saker), mina känslor spelar mig spratt, kroppen värker och hjärtat bultar ibland ut ur kroppen känns det som…jag är i princip konstant trött. Men…jag ger mig själv en klapp på axeln och tänker att det är ok. Det är inte konstigt att min energi tar slut. Den ska ju räcka till mig själv, lillebrors utveckling, storasyster, mannen min, hussysslor och att bygga upp ett helt nytt hem. Ibland känns det som jag förväntas orka göra allt som jag gjorde innan jag var gravid. Antagligen är det bara mina egna hjärnspöken som intalar mig detta men oavsett vad som gör att jag får dessa känslor så är det ju helt fel. Att vara gravid kräver MYCKET...det tar MYCKET energi, för de flesta är det OMÖJLIGT att orka lika mycket!!!

Nu har jag bestämt att ge mig själv en paus. Jag har pratat med familjen och de vet att det går väldigt mycket upp och ner. I veckan har vi därför fått mycket hjälp med storasyster. Det är inte så roligt för henne att vara med mig när jag är så trött. Då slutar det med att hon får sitta och titta på TV och så vill jag inte ha det. Vi har också fått extra hjälp med huset under veckan. Vi har haft en riktig målarveckan och jag har knappt behövt göra något alls på grund av all hjälp. Det känns underbart för både mig och för mannen min. Det hade inte känns så gott i hjärtat om han hade fått måla hela huset själv för att jag inte mår bra. Nu behövde det dock inte bli så<3 Tack alla underbara<3

Förhoppningsvis mår jag bättre snart igen…kanske har lillebror haft en riktig växaperiod så att orken tagit slut fortare? Det tåls att se men hur som helst är jag så tacksam för den här graviditet. Även om det känns jobbigt ibland så är det som en droppe i havet om man tänker på den stora gåva som väntar oss. Det är verkligen en välsignelse att Storasyster ska få en Lillebror<3

DSC_0128