Klockan 20.43 stapplade vi in på förlossningen och hoppades…hoppades att vi skulle få stanna. Puh…de hade ett rum ledigt. Vi slapp därför sätta oss i bilen igen och åka ner till Göteborg. Frågan var bara…hade värkarna kommit igång tillräckligt mycket?

En barnmorska visade oss till ett rum som var…amazing! Det var stort, hemtrevligt, hade egen toa med dusch och badkar och vet ni…musik spelades. Det var det perfekta rummet för oss. Vi la ifrån oss våra saker men installerade oss inte eftersom vi inte visste om vi skulle få vara kvar. Vi blev uppkopplade till CTG och nu var det bara att vänta. 20 minuter senare kom barnmorskan tillbaka och till vår stora glädje hade värkarna kommit igång tillräckligt mycket för att vi skulle få stanna…klockan 21.16 blev vi inskrivna.

När klockan slog 21.43 undersöktes jag och till min stora glädje hade jag bara 4 cm kvar till den stora finalen. Jag hade alltså öppnat mig 6 cm och det utan någon större smärta. Jag frågade lite försiktigt hur öppen jag kunde vara för att få smärtlindring…vår barnmorska sa “det är ingen idé det är för sent”. Det kändes inte riktigt som hela sanningen. Jag tror nog att hon tittat i min journal och läst att jag fick spinal huvudvärk när storan föddes och ville bespara mig den smärtan. Jag såg det mest som en god gärning…den huvudvärken var hemsk. Strax efter tilltog värkarbetet rejält och då rådde de mig att bada. Jag sa inte emot…jag älskar värme när jag har ont och känner mig nere…det hjälper mot det mesta. En lång stund satt jag där i värmen med duschmunstycket i högsta hugg. När en värk kom satte Emil på vattnet och höjde värmen. Behöver jag säga att jag blev yr i huvudet mot slutet? Efter 90 minuter orkade jag inte mer och fick kliva upp och lägga mig på sängen…klockan var då 23.13.

Värkarna var sååå mycket värre nu och jag fick verkligen koncentrera mig för att orka. Jag höll Emils hand när värkarna kom och då kände jag mig trygg. När det gjorde som mest ont tog jag tag i hans byxor så att jag kunde trycka allt jag bara kunde för att avleda smärtan. När klockan slog 23.39 undersökte de mig ännu en gång och då var jag öppen nio cm. Det gick fort nu och jag kände att det var nära. Kroppen småstartade med krystvärkarna…den ville redan börja arbeta. 00.04 tog barnmorskan håll på hinnorna och de riktiga krystvärkarna kom som ett brev på posten. Aj,aj,aj vilken smärta. Jag kommer absolut inte ihåg den nu men då…ja…jag vet att det gjorde fruktansvärt ont. Jag som knappt kände av dem med storan fick en chock.

Jag har alltid undrat varför så många skriker när de krystar…well…jag fick nu svaret. Kroppen arbetade och arbetade och jag skrek och skrek. Jag kunde inte kontrollera det. Kroppen arbetade av sig själv och det gjorde rösten också. Under en minut av frustration skrek jag “jag klarar inte detta”. Jag hade absolut mer kvar att ge men ändå ville jag slänga in handduken. Den känslan höll bara i sig en kort stund. När huvudet väl var ute kändes det som en befrielse.

Helt plötsligt blev det lite mer aktivitet i rummet. En sjuksköterska stoppade näsdroppar i min näsa och enligt Emil var det en annan som tryckte på min mage. Mina värkar hade avstannat. Förstår att det blir bråttom i en sådan situation. Barnets luftvägar blir ju klämda när de sitter fast med halsen i slidan. Jag tänkte dock inte så mycket på det då utan följde bara order. Värkarna kom igång igen och med bara en krystvärk och ett skrik till kom lillebror till världen 00.43. Ut kom en guldklimp som var 52cm lång och vägde 4268g.

Fastän att smärtan var brutal så hade jag inte velat ha det på något annat sätt. Jag är så glad att jag inte fick smärtlindring för jag var så med i huvudet, jag kände allt, hade kontroll och mådde framförallt sååå bra efteråt. Klockan tre samma dag åkte vi hem från sjukhuset. Det hade jag inte klarat av när storan föddes och det tack vare den spinala huvudvärken jag fick av bedövningen.

Tack Emil för att du var ett sådant ofantligt stöd under förlossningen. Du fick mig att skratta, fokusera och njuta av de timmar vi låg inne och kämpade. Jag var aldrig irriterande för att du försökte för mycket eller för lite…du var helt perfekt<3