Mörka ringar, gråa hår, djupa rynkor…precis så känns det som jag ser ut just nu!

Jag är så fruktansvärt trött…vet varken ut eller in. Det började när jag slutade amma och sedan har det bara eskalerat. Självklart har jag pigga dagar också men just nu är de ganska så få. De senaste två veckorna har varit värst…Emil har precis börjat jobba 100%.

Imorgon är det måndag igen och jag har känt av ångesten. Tanken av att vara ensam med barnen känns överväldigande. Jag är verkligen inte den bästa versionen av mig själv just nu. Tålamodet är kort, jag orkar inte underhålla barnen, jag blir lätt ledsen…ja ni vet hur sömnen påverkar människan. Min plan för var dag är att klara mig till nästa måltid. Först siktar vi på frukost sedan mellanmål, lunch, mellanmål, middag och tillsist blickar vi mot kvällsmaten. Vi tycker alla om mat i denna familj och även om Melker låter som mest vid dessa tillställningar så brukar de vara njutelsefulla. Att få sitta tillsammans till bords kan vara bland de mest betydelsefulla stunderna under dagen. Tror verkligen på att samla hela familjen vid matbordet<3

Det kommer nog ta ett tag att komma ikapp med sömnen. Under lillemans tio månader har jag knappt fått en handfull nätter med sammanhängande sömn. Tillsammans med graviditeten har detta pågått i 16 månader. Jag älskar mina barn men de vet då hur man uppehåller sin mamma på ett mindre uppskattat sätt. I början av november kommer jag och mannen min trycka på pausknapparna för en helg. Då åker vi till Grebbestad för en avkopplande helg på hotell. I Grebbestad händer det inte så mycket under höst- och vinterhalvåret men just nu gör det oss ingenting. Vi kommer hålla oss på hotellet och sova, äta gott, bubbla i poolen, sova, bubbla i poolen…ja ni förstår vad jag menar. Just nu känns det så långt till november men jag försöker hålla lågan uppe…att längta efter något kan vara minst lika uppiggande som att faktiskt uppleva det.

Nu ska den här zombien till mamma gå och lägga sig. Hoppas på en bra natt som kommer leda till en bättre morgondag<3