Tänk att det är julafton på måndag…idag är det redan den 22:e. Adventskallender som från början var fullproppad med 48 små paket är numera tom…det är bara 2 små röda och bruna överraskningar kvar.

Jag är så otroligt glad att jag har förmånen att få göra en adventskallender till barnen. Jag vet hur viktigt det var för mig när jag var liten…en underbar tradition på så många sätt. Kanske verkar det överdrivet och som ett onödigt frosseri men paketens innehåll behöver inte vara stora för att uppskattas. När storan får presenter så märks det att hon känner sig älskad…det är hennes kärleksspråk. Visserligen tycker alla barn om att få paket men man kan se i ögonen att det är sååå speciellt för henne. Hon är också mycket duktig på att ge bort saker själv. Hon ger bort teckningar varje dag och hon ger oss stora delar av sitt godis fastän att hon älskar allt som har med socker att göra…ja det är verkligen ett kärleksspråk för henne…gåvor.

Den lilla snögubben som jag fick av min mormor och morfar när jag var liten. Så tacksam att den fortfarande hänger med. Jag är egentligen ingen prylmänniska som värderar minnen i saker men just den här…den är viktig för mig!

Att få samlas en stund på dagen för att öppna paket precis som man samlas vid måltiderna är också en del av min tanke med adventskallendern. Jag tror att det är viktigt att ha vissa samlingspunkter under dagen då alla är tillsammans. Denna tradition behöver inte vara ytlig och “frossig”. Det beror på vad man gör den till<3!