Mörka ringar, gråa hår, djupa rynkor…precis så känns det som jag ser ut just nu!

Jag är så fruktansvärt trött…vet varken ut eller in. Det började när jag slutade amma och sedan har det bara eskalerat. Självklart har jag pigga dagar också men just nu är de ganska så få. De senaste två veckorna har varit värst…Emil har precis börjat jobba 100%.

Imorgon är det måndag igen och jag har känt av ångesten. Tanken av att vara ensam med barnen känns överväldigande. Jag är verkligen inte den bästa versionen av mig själv just nu. Tålamodet är kort, jag orkar inte underhålla barnen, jag blir lätt ledsen…ja ni vet hur sömnen påverkar människan. Min plan för var dag är att klara mig till nästa måltid. Först siktar vi på frukost sedan mellanmål, lunch, mellanmål, middag och tillsist blickar vi mot kvällsmaten. Vi tycker alla om mat i denna familj och även om Melker låter som mest vid dessa tillställningar så brukar de vara njutelsefulla. Att få sitta tillsammans till bords kan vara bland de mest betydelsefulla stunderna under dagen. Tror verkligen på att samla hela familjen vid matbordet<3

Det kommer nog ta ett tag att komma ikapp med sömnen. Under lillemans tio månader har jag knappt fått en handfull nätter med sammanhängande sömn. Tillsammans med graviditeten har detta pågått i 16 månader. Jag älskar mina barn men de vet då hur man uppehåller sin mamma på ett mindre uppskattat sätt. I början av november kommer jag och mannen min trycka på pausknapparna för en helg. Då åker vi till Grebbestad för en avkopplande helg på hotell. I Grebbestad händer det inte så mycket under höst- och vinterhalvåret men just nu gör det oss ingenting. Vi kommer hålla oss på hotellet och sova, äta gott, bubbla i poolen, sova, bubbla i poolen…ja ni förstår vad jag menar. Just nu känns det så långt till november men jag försöker hålla lågan uppe…att längta efter något kan vara minst lika uppiggande som att faktiskt uppleva det.

Nu ska den här zombien till mamma gå och lägga sig. Hoppas på en bra natt som kommer leda till en bättre morgondag<3

Nu är det helg och jag får ha min älskling hemma igen<3

Under semester var jag ganska nervös och orolig inför att vardagen skulle komma igång igen. Inte så konstigt efter alla vakna nätter med lilleman som gjort mig smått ostabil om dagarna. Det är det värsta jag vet när jag är trött…då känner jag mig som en känslostorm redo att explodera när som helst. Att vara ensam hemma med den känslan i kroppen…det är hemskt.

Nu är i alla fall första veckan efter semestern avklarad och det har ändå gått ganska bra. Början av veckan var magisk. Jag hade mycket energi i kroppen och fick gjort massa. Jag hann fixa med huset samtidigt som jag lekte ovanligt mycket med barnen. Jag är inte precis en lektyp…det är något mannen brukar stå för. Under dagarna har jag känt mig utvilad och inte en enda pik från Storan har nått fram…ända tills idag. Idag har jag varit sååå trött. Lillebror har sovit dåligt de två senaste nätterna vilket gjort mig till den där känslostormen jag inte vill vara. Det har uppstått bråk flera gånger och de flesta gångerna har det handlat om städning. Har ni småttingar så rekommenderar jag verkligen att börja arbeta med den biten TIDIGT.

Man ska inte ta för givet att det är enkelt att vara hemma med barnen. Är det bara mina fördomar eller tänker folk “men ta dig samman nu…du går ju bara hemma medan din man jobbar”? Kanske det bara är mina fördomar men om det faktiskt finns någon som tänker så så ber jag dig att tänka om. Det är på många sätt underbart…men…det är slitsamt. Det går ALDRIG att koppla bort barnen…man är inne i leken dag som natt. Det värsta för mig är att jag inte får sova. Just nu vill jag bara hoppa framåt några månader. Kanske sover lillebror bättre då och jag får vara en bättre mamma<3. Det är faktiskt så…dagar som dessa känner jag mig som en dålig mamma. Mobilen åker upp för många gånger, storan sitter vid tv:n för länge, vi bråkar, jag skriker, storan skriker, tårarna rinner när barna lagt sig…ja ni förstår.

Nä vet ni vad…nu ska jag gå och sova. Kanske får jag må lite bättre imorgon<3

De tre senaste nätterna har jag, storan och lillebror sovit tillsammans…så otroligt mysigt. Storan har velat göra det länge men jag har skjutit fram det hela tiden på grund av lillebrors dåliga nattsömn…men…äntligen sover han hela nätter igenom. Nu ligger dessa två återigen inne i mitt och mannens sovrum…tänk att jag får dela säng med de bästa små guldklimparna.

Det är så vackert att se dem ligga där tillsammans och snusa. Sovande barn är alltid, av någon “okänd” anledningen, vackra men denna gång är det inte lugnet som är det vackra. Tänk två barn sovandes tillsammans som är syskon…syskonkärleken riktigt genomsyrar hela luften. Jag har länge velat se dem tillsammans på detta sätt men det är inte förens nu som min önskan gått i uppfyllelse. Jo faktiskt…det har varit en ganska så stor önskan. Kanske låter det lite löjligt men jag tycker bara att det är så vackert. Stor&liten, liten&stor, syster&bror, bror&syster…ovillkorlig kärlek!

Hur hade vi klarat oss i denna värme om vi inte bott två minuter från boteredssjön? Eller snarare…hur hade barnen klarat sig?

Att bo två minuter från vatten har sina fördelar…på många sätt! Det är inget projekt att ta sig till vattnet, vi behöver inte trängas, vi har bara de närmsta i familjen att ta hänsyn till och sedan det bästa såklart…vi kan bada flera gånger om dagen utan att behöva bo på stranden.

Tänk bara…vi vaknar, äter frukost, går och badar, äter lunch, går och badar, tittar på tv, äter middag, badar, äter kvällsmat och sover. Barnen behöver verkligen många dopp när det är så varmt…jag märker att de har ont av denna hetta. Humöret är inte på dopp, aptiten är inte alltid den bästa, de har svårt att somna på kvällen och de är konstant klibbiga. Ni vet det där halsvecket som blir på småbarn? Det är konstant smutsigt på lillebror…vi får torka hela tiden.

Förutom att sjön är bra för överhettade barn så är det också lärorikt på många sätt. Storasyster har varit väldigt avvaktande gällande vattnet men nu tror jag att hon är mer fisk än människa. Tack vare det grymma badvädret har hon blivit så modig. Hon simmar med armpuffar, flyter med badringen och vågar sig längre och längre ut. Kanske lär hon sig simma utan puffar nästa sommar? Det vill säga om det blir en badsommar då också. Lillebror blir också modigare och modigare. Först tyckte han att det var väldigt obehagligt men nu plöjer han igenom vattnet på sina knän och händer. Skulle vi inte stoppa honom skulle han tillslut behöva en dykardräkt. Han bryr sig inte ens om vattnet kommer ända upp till munnen…han ger inte ett ljud ifrån sig. Vet egentligen inte vad jag tycker om det…vill jag behöva springa efter en badtokig son varje gång vi är hos svärföräldrarna? Haha…ja det blir nog bra det också…snart är det vinter igen och det här med att bada blir inte lika påtagligt.

Tur har vi i alla fall som bor som vi gör…det förenklar vårt liv som småbarnsföräldrar så oerhört mycket…jag är verkligen tacksam<3